16092009

Kära!

Nuförtiden lever jag i en flaska ut i havet. Jag har inte alltid livit i en flaska, nej. Jag ville se världen, segla alla oceaner och då behövde jag ju en flaska, för båter kväljer mig. Men nu, min vän, närmar flaskan sig mot kusten. Jag ser en stad i röd och grön, som vilar vid fjorden;

"ah hva deiligt dette er, den indian summer", säger staden.

Jag är hungrig, så jag lagar mat. Flaskan luktar, men det är bra, jag blev van med flaskan länge sedan. Den är inte någon fängelse, nej nej, den är bara ett skydd mot havet, som kastar sina vågor mot mig. Ett skydd mot måsarna, som vill äta mig.

Nej, det är inte alls förskräkligt att leva i den flaskan. För den är helt vacker och genomskinlig, och jag ser allt omkring mig! Jag ser himlen när den är blå, vit eller grå. Jag ser solen när den är guld eller lilla, som ett gammelt smycke.

Och det som är helt vidunderligt, är att glaset inte alltid är lika tjockt! Nejda, ibland kan jag verkligen känna och lukta havet. Så erinrar flaskan mig hur det är att leva i denna värld du lever i, min vän.

Oj, staden närmar sig. Kanske jag borde segla dit och gå i land! Jag är inte rädd, min vän, nejda! För jag vet att jag alltid kan komma tillbaks till min kära flaska.

Farväl, min vän,

vi hörs!