30092009

vandaag voel ik me lullig,

maar morgen ben ik herboren.

de nacht duurt even lang als

een treinrit naar het noorden.

29092009

het wordt steeds kouder

en de bomen worden geel.

ik weet niet goed wat zeggen,

want de trein die gaat zo snel.

het beeld is vaag,

het beeld is flou,

ik zie wel duizend strepen.

bevroren moerassen,

een regenboog, wel duizend

kraaien in de lucht.

de koffie is op, het water is

lauw, mijn dagboek is leeg.

ik zit bij mijn raam, ik kijk

naar de bomen, strepen in

een heuvellandschap.

het wordt steeds kouder, pauline,

maar de hemel is nog helder.

Geen TItel 17

Mora

Eg finst ikkje, eg finst ikkje anne enn i jorda di.
Då du skreik og skinnet skalv
tok knoklane mine fyr.

(Mor, fanga i huda si,
endra seg i takt med åra.

Blikket hennar er lyst, slepper unna åras drift
ved å sjå på meg og kalle
meg for sin muntre son.

Ho var inga steinseng, ingen dyrisk feber,
ledda var unge kattar,

men huda mi er framleis utilgiveleg for henne
saman med dei urørlege sirissane i stemma mi.

"Du vaks frå meg," seier ho langsamt og
tørkar føtene til far min, og ho teier
lik ei kvinne som saknar munn.)

Då skinnet ditt skreik opp, tok knoklane mine fyr.
Du tvinga meg i kne, eit bilete eg aldri kjem til å tåle.
Eg var den innbodne, men farlege gjesten.

Og nå, til sist, som mann, blir eg din framande.
Du ser meg kome, du tenkjer: "Han er
sommaren, han skaper kjøtet mitt og held
hundane inni meg vakna."

Medan du kvar dag skal dø litt, ikkje saman
med meg, finst eg ikkje, finst eg ikkje anna enn i jorda di.
I meg går livet ditt rullande til grunne, du vender
ikkje tilbake til meg, frå deg kjem eg me aldri.

Hugo Claus,

ut

Oostakker-dikta.

Geen Titel 16

21092009

jag städade mitt rum och läste

världens vackraste brev.

skrivet i grå, men orden var

blåa, gyllene, rosa,

som en höstenskväll kl. 7

en pojke som gråter,

en flicka som leker,

en mamma som ler,

en pappa som tröstar,

ett träd som dör,

snö som faller,

en blomma som växer,

höstens skog i solen

ett glas med sprit

som tänder hjärtats värme,

en säng med dig

men utan mig

böcker som läsas,

som ligger på bordet,

böcker som skrivas

i fönstrets ljus

en pjäs som är glömd,

en pjäs som är känd,

en bit blåbärspaj

på en trädgårdsfest.

Rummet är städat och

brevet är läst.

Det hänger på en vägg

ovan min kudde,

i en säng utan dig.

Geen Titel 15

18092009

oslomoln, aprils sista snö,

som smälter av solen.

oslohimmel, kameleonskin,

förändrar med mitt mod.

oslo själv, växer som en svamp,

liksom mina tankar vid fönstret.

16092009

Kära!

Nuförtiden lever jag i en flaska ut i havet. Jag har inte alltid livit i en flaska, nej. Jag ville se världen, segla alla oceaner och då behövde jag ju en flaska, för båter kväljer mig. Men nu, min vän, närmar flaskan sig mot kusten. Jag ser en stad i röd och grön, som vilar vid fjorden;

"ah hva deiligt dette er, den indian summer", säger staden.

Jag är hungrig, så jag lagar mat. Flaskan luktar, men det är bra, jag blev van med flaskan länge sedan. Den är inte någon fängelse, nej nej, den är bara ett skydd mot havet, som kastar sina vågor mot mig. Ett skydd mot måsarna, som vill äta mig.

Nej, det är inte alls förskräkligt att leva i den flaskan. För den är helt vacker och genomskinlig, och jag ser allt omkring mig! Jag ser himlen när den är blå, vit eller grå. Jag ser solen när den är guld eller lilla, som ett gammelt smycke.

Och det som är helt vidunderligt, är att glaset inte alltid är lika tjockt! Nejda, ibland kan jag verkligen känna och lukta havet. Så erinrar flaskan mig hur det är att leva i denna värld du lever i, min vän.

Oj, staden närmar sig. Kanske jag borde segla dit och gå i land! Jag är inte rädd, min vän, nejda! För jag vet att jag alltid kan komma tillbaks till min kära flaska.

Farväl, min vän,

vi hörs!

Geen Titel 14

Följeslagaren (expositio)

expositio

En fjord. Ett hus. En lägenhet
vid parken. En man. En kvinna.
Två olika ställen.

(sista telefonsamtal)
“Jag har ingenting mer att säga.”
(hon lägger ner)

(sista samtal)
“varsågod, nästan?”
“en bröd, tack.”
nu håller han tyst. Han har tråkigt, ingen lust.
“bara en? 23 kronor, tack.”
Han betalar och går genom vimlet, som verkar fiegentligt;
en hungrig vargars flock.

Klockan är sju och huset luktar bröd och ammoniak.

Spikade bussar, billyktor i torgets mörker.
Det regnar mjölk, det kommer från fjorden.

11-13092009

blå, picknick i frognerparken, releasefest, frukost i frogner, birkelunden, pizza och öl i solen.

Geen Titel 13

08092009

de wind waait tegen de gordijnen

van mijn kamer.

een mens wordt hard, hier, en het

is nog maar september.

ik zag bloed en heroïne,

een karkas op een matras

(ze leefde nog)

zij, doden in Oslo S,

zij spuiten en zij zweten;

asgrauw, zweet en razernij

zij leven, zij zijn dood.

de storm die komt die heet oktober,

de opmars van de winter is begonnen.

07092009

en skiss, blyertspennor

och ord som inte funkar.

tankar som ingen ska förstå

känslor som ingen får veta.

blommor på filten,

damm på golvet

ett otänt ljus, en skog som

sover

och ord som inte funkar.

Geen Titel 12

05092009

vi bor tillsammans, Diego,

men vi är inte en.

Hvordan går det, Diego?

Det går bra, svarar han,

og du?

(og du? og du?)

Denna fråga resonerar i

mitt huvud, i mitt hjärta,

för även om jag vet vi inte

är en, vi bor ju tillsammans, Diego.

01092009

de sterren in september

hangen aan een hoek van het vierkant pegasus

andromeda lijkt op een donker venster

aan een hemel vol wolken.

de herfst is gekomen, de zon migreert

naar het zuiden

de mist rukt op, uit de heuvels,

uit de bossen, uit het fjord;

beschermt hij de stad?

De bomen buigen, de mensen volgen

het ritme van de korte dag en van

de wind.

Geen Titel 11

1705-

ja vi elsker dette landet

som det stiger frem,

furet, værbitt over vannet,

med de tusen hjem.

Elsker, elsker det og tenker

på vår far og mor

og den saganatt som senker

drømme på vår jord.

og den saganatt som senker,

senker drømme på vår jord.

Norske man i hus og hytte,

takk din store Gud!

Landet ville han beskytte,

skjønt det mørkt så ut.

Alt hva fedrene har kjempet,

mødrene har grett,

har den Herre stille lempet

så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,

furet, værbitt over vannet,

med de tusen hjem.

Og som fedres kamp har hevet

det av nød til seir,

også vi, når det blir krevet,

for dets fred slår leir.

BBjørnson

Geen Titel 10