Geen Titel 29

S.R.

en liten dikt till en poetisk människa

Verdal finns kvar

i dina ögon

- insjöar med djupa bottnar,

som gömmer hemligheter och sagor -

Du blinker som fjorden

liksom det gyllene lönnebladet, som

hänger så pen rundt halsen din,

som norrmänn vanligtvis säger.

"Man må bare være god.",

sa du och du log,

så gott och fint,

finare än jag någonsin sett förut.

10122009

Du kommer aldrig att förstå vad har hänt mig.
En fjord, ett hus. En stad, en lägenhet vid parken. En man. En kvinna. Två olika ställen.

(sista telefonsamtal) “Jag har ingenting mer att säga.” Hon lägger ner. “Jag måste diska nu.” Det är ännu mörkt ute. Kyrkan är vit och horisonten liknar rivet papper. Hon bara står och tittar på gryningen, som kommer snart. Inte än, men snart. Det är kalt vid fönstret, hon skakar medan hon diskar. Gula tvätthandskar, gyllene armband och ett ur ligger vid sidan. Vattnet blir kalt, hennes armar blir vita och lila. “Jag måste diska nu.”, upprepar hon. “Diska. Ja, det ska jag göra. Jag har ingenting mer att säga. Jo, diska, det går an.”

(sista samtal) “Varsågod, nästa?” “En bröd, tack.” Nu håller han tyst. Han har tråkigt, ingen lust. “Bara en? 23 kronor, tack.” Han betalar och går genom vimlet, som verkar fiegentligt; en hungrig vargars flock. Spikade bussar, billyktor i torgets mörker. Han stämplar sitt kort och tar plass på en tom spårvagn. Det är fortsatt mörkt ute. “Snart är det ljust, och jag är inte ens hemma.” Han ler mot gamle damer, som nickar men inte förstår vad som händer. Gamle damer med stora bruna pälsar. De har på hattar med exotiska fjädrar, grönt och svart och rött. De har djungler på deras paraplyer, hundar som skällar, barn som ska på skolan. Han är nästan hemma. En liten flicka sitter för honom på bänken. Hon verkar fjordisk, exotisk även, med sitt rött hår och sina stora ögon, som står lite för isär. Hon synas förundrad, rädd, kanske. Insjöar med djupa bottnar, som gömmer hemligheter och sagor om rödluvor, dvärgar och vita negrer. “Vet hon vad som händer? Jag undrar bara.” Spårvagnen kör över Valkyriensbro, som förbinder öarna med sjön och med varann. “Jag vet inte vartåt byn driver. Men någonting händer, jag vet inte vad som händer.”

Klockan är sju och huset luktar bröd och ammoniak. Hon sitter vid bordet, det finns två väskor vid dörren. Rummet är litet, och det är fortsatt mörkt. Trägolvet är vått, blommorna på hyllan är vissnade. De är bruna, gråa och faller isär. “Jag förstår inte vad har hänt mig. Jag önskar bara att… Nej, du. Inte längre.”, säger hon medan hon skalar mandariner nervöst. Hon skakar. “Fan alltså, jag fryser.” Vinden blåser och det börjar regna. Det dånar och huset darrar. “Helvete.” Mandarinen faller isär på golvet som en dropp på en spis. Det väser, det rökar och syran skvättar runt i rummet. Ett dis faller på viken, där huset står ensamt. Det befinner sig på toppen av en udde. Ensamt mot fjorden, mot vinden och mot snön. Röd mot blå, vit mot grön. Hon står utanför huset, med kniven i sin hand. Hon fångar vinden och viskar tyst.

Eg er redd, eg er redd. Det regnar mjölk, det kommer från fjorden. “Solen förlorar kampen. Den fördöljer sig bak fjällen.” Statyerna på bron, vilda kvinnor av brons, trotsar vädret som kommer från fjorden. De utmanar himmelen och beskyddar byn mot jordens våld. Eg er redd, eg er redd. Vinden blåser hårt, den skriker, han vacklar. Statyerna vacklar. Flickan står still vid den vacklande spårvagnen, hon tittar bara mot honom. Hennes flätor dansar i vinden, som galna berusade kvinnor runt bålet. Hon är blek och hon sträckar armarna, som statyerna fånger hon vinden. Sjön förändrar i en hjord av otämjda, besatta hästar och indiske elefanter, prydde med gyllene kedjar och silvra kronor. Himmelen exploderar. Eg er redd, eg er redd at dette endar. Svanar flyr, män är rädda. Han öppnar dörren och ser hur stora, lila moln rullar över sjön mot öarna och den roliga byn. Han står i hallen, genomvåt. Bröden faller isär på golvet, som gröt. Fönstren springer nästan söndra. “Vad händer?” Han tittar likgiltigt ur fönstret och ser hur himmelen är orange och lila. Hans pupiller växer, blir större än någonsin förut. De ser hur tusenden svarta hästar galopperar mot byn; hur de drar hela landet och fjorden bak dem. Vågen är spräcklig med mark och hav, båtar och gårdar. Jorden hävas, flickan flyr.

Nu är det tyst igen vid fjorden. Hon håller barnet i handet. Det enda, men kvor er du? Eg er nok her, eg. Kvor er du? Det er ikkje deg eg ser.

07122009

Jag ligger i sängen og ser hur solen

kaster sitt ljus på väggorna och skapen,

och mina bara fötter.

klockan 9

klockan 10

Det är så tyst, jag kan även höra att

Belgrad blir skjutet, att det dånar i Köln.

Kaffet är grönt, spräckligt med håriga djur

som lever på detta bittra, svarta hav

klockan 11

klockan 12

Det hänger ett dis ute, som dämpar solen

med moln och regn och månen som kommer.

Män blir rädda och kvinnor jagar i skogarna

som ringar mig och huset där jag bor.

klockan 13

klockan 14

Skuggarna är långa, de samlar som träd, som

höga granar, rivet papper möter horisonten.

Solen kämpar sin livskamp medan jag ser på

golvet, spräckligt med böcker och bitar av

mitt liv.

klockan är kvart över tre,

solen har förlorat.

Inga träd, inga djur,

inga bilar, eller hur?

Geen Titel 27

01122009

Det är så vackert,

så otroligt vackert, vet du,

när gryningen ritar en fyrkant

på väggen.

Det är så vackert

med blommor och byrån,

hyllor och ett okänt dån

från länder långt borte,

där jag ingen känner,

där lever ingen, vet du,

där dör man bara, levande.

Jag tänker på dig, du,

levande, dödande, stackars

dig.