12102009

kära,

samma idéen finns kvar i mitt huvud:

En man som är ensam och som lever sitt liv i tysthet.

Varje dag ser jag, eller läser och även hör jag saker som påpekar detta fenomen. Men det är ju svårt att skriva om det där ämnet, för vi alla lever ju i en sånn ensamhet. Til slut är vi alla ensamma människor, inte sant?

Tänk bara hur mycket vi, talande djur, är tysta!

När vi sitter på tåget, när vi kommer hem, när vi somnar. Vi behöver det, men samtidigt så hatar vi det. Vi hatar det när vi inte kan avnända det som urskiljer oss från vanliga djur: språk. Jo, vi talar också utan ord, men tala, använda ord och leka med dem är liksom viktigt som andas (eller älska).

Hur många människor finns inte som talar med sig själv på gatan? Hur många finns inte som sjunger med låtarna när de springer i parken? Hur många säger inte, för de somnar, "Har jag gjort allt som jag skulle ha gjort idag?"

Det är den där paradoxen som intresserar mig. Jag kan inte sluta med att tänka på det. Men samtidigt kan jag inte skriva om det heller. Jag kan bara inte ta avstånd från det . Jag, som alla, är ju ensam och tyst. Även om jag älskar, även om jag hatar, bli älskad eller hatad.

Kanske du, kära, kan komma ned och hjälpa mig. Då dricker vi vin och ligger du vid mina fötter på vår säng. Då kan vi vara tyst tilsammans.