02042010

De weilanden waren leeg, de wolken pakten samen. De boeren bij de silo’s keken zwijgend naar het merkwaardige schepsel bij de ijzerbaan. Geen oker als het koren, maar zwart als een winterochtend. Het groen van zijn vest was geen onrijp graan, het blauw van zijn koffer was geen overall. Het rood van zijn hemd was geen Deense vlag. De rode boeren keken naar hun schoenen toen hij dichter kwam. “Een vreemde moet hier niet komen praten.”, dachten ze en ze glimlachten. Het regende op zee, maar de zon scheen nog op Sinkbæk, tussen de purperen wolken door. Het graan werd grijs, een landschap vol vlekken. Licht, wind en schaduw door elkaar, door het graan van Jutland.

01042010

kijk! de maan!

zo groot en gehuld in sluiers

als jouw ogen, als de mijne,

moe van 't schijnen.

maar schoon, ja,

zoo schoon

als een Deens strand

saai maar schoon

en zicht op zee

22032010

menneskelege vegger

som nærmar seg,

krinsar,

russar som dansar

hop! hop!

de dansar, sjå!, de dansar

vilt

ein til! ein til!

kontrabassar, trompetar

jo, de nærmar seg, sjå!

høga notar! høga notar

midt i natta!

20032010

i ei verd av blitsar

skriver eg bildar,

stans, togn og

ro.

språket kviler i mine ord.

Geen Titel 33

07032010

eit menneske skal ikkje sovne av trist

han skal ha draumar om mòler og havet

og giftarmålet deira.

18012010-06032010

TAUSHET

det oppstod ei pinlig togn mens

eg venta på sumaren

i vårens ljos

Geen Titel 32

17012010

maar, daar is de zon al

en de sneeuw op de daken

en de klok aan de kerk.

de daken zijn de horizon,

de kerken zijn de bomen

mijn ogen zijn de ramen,

de ziener die ben ik.

13012010

Jeg ser

Jeg ser paa den hvide himmel,
jeg ser paa de graablaa skyer,
jeg ser paa den blodige sol.

Dette er altsaa verden.
Dette er altsaa klodernes hjem.

En regndraabe!

Jeg ser paa de høie huse,
jeg ser paa de tusende vinduer,
jeg ser paa det fjerne kirketaarn.

Dette er altsaa jorden.
Dette er altsaa menneskenes hjem.

De graablaa skyer samler sig. Solen blev borte.

Jeg ser paa de velklædte herrer,
jeg ser paa de smilende damer,
jeg ser paa de ludende heste.

Hvor de graablaa skyer blir tunge.

Jeg ser, jeg ser...
Jeg er vist kommet paa en feil klode!
Her er saa underligt...

Sigbjørn Obstfelder

Geen Titel 31

http://www.thingstoadopt.be//

Geen Titel 30

08012010

ja, men nu ska det vara något nytt.

här ser jag inga träd, inga moln,

inte ens horisonten.

här är det lika mörkt, men bilar går,

de glider över gatorna och stora torget.

jag ser en gata, grå och blå och röd

och grön,

som himmelen där jag bodde,

upp i skogen, där jag borde bo.

eko eko eko

Geen Titel 29

S.R.

en liten dikt till en poetisk människa

Verdal finns kvar

i dina ögon

- insjöar med djupa bottnar,

som gömmer hemligheter och sagor -

Du blinker som fjorden

liksom det gyllene lönnebladet, som

hänger så pen rundt halsen din,

som norrmänn vanligtvis säger.

"Man må bare være god.",

sa du och du log,

så gott och fint,

finare än jag någonsin sett förut.

10122009

Du kommer aldrig att förstå vad har hänt mig.
En fjord, ett hus. En stad, en lägenhet vid parken. En man. En kvinna. Två olika ställen.

(sista telefonsamtal) “Jag har ingenting mer att säga.” Hon lägger ner. “Jag måste diska nu.” Det är ännu mörkt ute. Kyrkan är vit och horisonten liknar rivet papper. Hon bara står och tittar på gryningen, som kommer snart. Inte än, men snart. Det är kalt vid fönstret, hon skakar medan hon diskar. Gula tvätthandskar, gyllene armband och ett ur ligger vid sidan. Vattnet blir kalt, hennes armar blir vita och lila. “Jag måste diska nu.”, upprepar hon. “Diska. Ja, det ska jag göra. Jag har ingenting mer att säga. Jo, diska, det går an.”

(sista samtal) “Varsågod, nästa?” “En bröd, tack.” Nu håller han tyst. Han har tråkigt, ingen lust. “Bara en? 23 kronor, tack.” Han betalar och går genom vimlet, som verkar fiegentligt; en hungrig vargars flock. Spikade bussar, billyktor i torgets mörker. Han stämplar sitt kort och tar plass på en tom spårvagn. Det är fortsatt mörkt ute. “Snart är det ljust, och jag är inte ens hemma.” Han ler mot gamle damer, som nickar men inte förstår vad som händer. Gamle damer med stora bruna pälsar. De har på hattar med exotiska fjädrar, grönt och svart och rött. De har djungler på deras paraplyer, hundar som skällar, barn som ska på skolan. Han är nästan hemma. En liten flicka sitter för honom på bänken. Hon verkar fjordisk, exotisk även, med sitt rött hår och sina stora ögon, som står lite för isär. Hon synas förundrad, rädd, kanske. Insjöar med djupa bottnar, som gömmer hemligheter och sagor om rödluvor, dvärgar och vita negrer. “Vet hon vad som händer? Jag undrar bara.” Spårvagnen kör över Valkyriensbro, som förbinder öarna med sjön och med varann. “Jag vet inte vartåt byn driver. Men någonting händer, jag vet inte vad som händer.”

Klockan är sju och huset luktar bröd och ammoniak. Hon sitter vid bordet, det finns två väskor vid dörren. Rummet är litet, och det är fortsatt mörkt. Trägolvet är vått, blommorna på hyllan är vissnade. De är bruna, gråa och faller isär. “Jag förstår inte vad har hänt mig. Jag önskar bara att… Nej, du. Inte längre.”, säger hon medan hon skalar mandariner nervöst. Hon skakar. “Fan alltså, jag fryser.” Vinden blåser och det börjar regna. Det dånar och huset darrar. “Helvete.” Mandarinen faller isär på golvet som en dropp på en spis. Det väser, det rökar och syran skvättar runt i rummet. Ett dis faller på viken, där huset står ensamt. Det befinner sig på toppen av en udde. Ensamt mot fjorden, mot vinden och mot snön. Röd mot blå, vit mot grön. Hon står utanför huset, med kniven i sin hand. Hon fångar vinden och viskar tyst.

Eg er redd, eg er redd. Det regnar mjölk, det kommer från fjorden. “Solen förlorar kampen. Den fördöljer sig bak fjällen.” Statyerna på bron, vilda kvinnor av brons, trotsar vädret som kommer från fjorden. De utmanar himmelen och beskyddar byn mot jordens våld. Eg er redd, eg er redd. Vinden blåser hårt, den skriker, han vacklar. Statyerna vacklar. Flickan står still vid den vacklande spårvagnen, hon tittar bara mot honom. Hennes flätor dansar i vinden, som galna berusade kvinnor runt bålet. Hon är blek och hon sträckar armarna, som statyerna fånger hon vinden. Sjön förändrar i en hjord av otämjda, besatta hästar och indiske elefanter, prydde med gyllene kedjar och silvra kronor. Himmelen exploderar. Eg er redd, eg er redd at dette endar. Svanar flyr, män är rädda. Han öppnar dörren och ser hur stora, lila moln rullar över sjön mot öarna och den roliga byn. Han står i hallen, genomvåt. Bröden faller isär på golvet, som gröt. Fönstren springer nästan söndra. “Vad händer?” Han tittar likgiltigt ur fönstret och ser hur himmelen är orange och lila. Hans pupiller växer, blir större än någonsin förut. De ser hur tusenden svarta hästar galopperar mot byn; hur de drar hela landet och fjorden bak dem. Vågen är spräcklig med mark och hav, båtar och gårdar. Jorden hävas, flickan flyr.

Nu är det tyst igen vid fjorden. Hon håller barnet i handet. Det enda, men kvor er du? Eg er nok her, eg. Kvor er du? Det er ikkje deg eg ser.

07122009

Jag ligger i sängen og ser hur solen

kaster sitt ljus på väggorna och skapen,

och mina bara fötter.

klockan 9

klockan 10

Det är så tyst, jag kan även höra att

Belgrad blir skjutet, att det dånar i Köln.

Kaffet är grönt, spräckligt med håriga djur

som lever på detta bittra, svarta hav

klockan 11

klockan 12

Det hänger ett dis ute, som dämpar solen

med moln och regn och månen som kommer.

Män blir rädda och kvinnor jagar i skogarna

som ringar mig och huset där jag bor.

klockan 13

klockan 14

Skuggarna är långa, de samlar som träd, som

höga granar, rivet papper möter horisonten.

Solen kämpar sin livskamp medan jag ser på

golvet, spräckligt med böcker och bitar av

mitt liv.

klockan är kvart över tre,

solen har förlorat.

Inga träd, inga djur,

inga bilar, eller hur?

Geen Titel 27

01122009

Det är så vackert,

så otroligt vackert, vet du,

när gryningen ritar en fyrkant

på väggen.

Det är så vackert

med blommor och byrån,

hyllor och ett okänt dån

från länder långt borte,

där jag ingen känner,

där lever ingen, vet du,

där dör man bara, levande.

Jag tänker på dig, du,

levande, dödande, stackars

dig.

Geen Titel 26

24112009

du, tvilen forsvinner ikkje

når man blir eldre
et menneske blir berre lystigare,

ikkje klokare.

Geen Titel 25

av Eva Mouton

16112009

Där jag är född, bor inga människor.
Det finns ingen som talar mitt språk,
ingen som är liksom jag, där är jag ensam.

Det finns åar, kyrkogårder och gatostäder.
Motorväg och kyrka, de går hånd i hånd,
som sol och strand, som guds mor och jag,
barn av landet där inga människor bor.

Det finns vattenfall, dvärgar och städer upp
i skogar. Fjäll och fjord går hånd i hånd,
som barn och mor, som ängan och kor, här
i ett land, i ett magiskt land,

med ljus om dagen och vite negrer,
är jag också främmande, ensam, fångad i
en vadsomhelst, du vet jo vad jag menar,
eller?

Geen Titel 24

Odeur 53

vernis à ongles

éclat du métal

odeur cellulosique

dunes de sable

énergie du feu

fusion ultime

linge séchant dans le vent

caoutchouc brûlé

intensité minérale du carbone

roche ignée

créer autour de vous l'odeur que vous aimez

Geen Titel 23

11112009

Comté, Camembert

och schweizisk rundpipig ost

Roquefort, gorgonzola,

mandlar och russin.

Druvlöv med småbullar,

hasselnötter, valnötter och torkade aprikoser.

Höstbuketter av ekelöv,

nypon och torkade hortensior på bordet.

"Detta är ingenting för dig, min gutt." och du

satta alltsammas under en kupa.

Nu är jag nästan tjugoett, och tittar ut av fönstret

liksom jag tittade på dåtidas kupa;

åh vad jag längtar att röra det som finns i kupan,

det är ju så vackert, även om det kanske är ont

att röra det som finns i kupan.

10112009

jag ville inte störa din kväll,

därför sa jag ingenting men bara log underligt.

jag satt bak dig på cafeet

och drack min öl.

du pratade med en vän,

jag visste ingenting att säga,

därför sa jag ingenting, men bara log underligt.

05112009

Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren laß die Winde los.

Befiehl den letzten Früchten voll zu sein;
gieb ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin und jage
die letzte Süße in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

RMRilke
Herbsttag

04112009

olja, fisk och ullbyxor

och jag som sitter vid fönstret.

Geen Titel 22

http://gurofoslie.tumblr.com/

26102009

och då förstod jag allt.
ni är inte tysta för ni fördöljer något
ni är inte tysta för ni är rädd.

ni är tysta för ni har ingenting å säga;
och detta kan man tolka som man vill.

när ni talar, ljuger ni,
för ni tror vi klarar inte att förstå
när vi talar, är ni tysta,
för ni tror vi klarar inte att förstå
vad det betyder, att leva (här)

jo, jag älskade er en gång,
för ni var tysta.

nu älskar jag er,
för ni vilseleder er själva,
när ni tror vi inte förstå.

25102009

du, jag ska berätta för dig

vad jag vill. men efteråt, aldrig mer.

du, du vet ju att det här funkar.

vi är lika nog för att vara tillsammans,

men olika nog för att leva tillsammans.

kommer du ihåg vad du sa, igår kväll?

"kjærleik er ikkje noko verb. Du er

eit verb, fordi eg gjør deg!"

jag log, du gjorde mig, du sov,

jag låg vaken, naken på en strand.

Geen Titel 21

detta är det jag hör og ser

när jag ligger vaken

i min säng i skogen.

Geen Titel 20

19102009

- you're so profoundly sad.

- no, it's just, my people are nordic.

(ut 'Mad Men', HBO)

18102009

kära, du,

känner du känslan att allt går så fort att du verkligen kan se

hur allt kör om dig? livet är en centrifug just nu, och det är

inte skoj, det.

jag bara står här och ser hur världen vrider.

jag ser hur trän gulnar, jag ser hur människor skrattar och tiggare

fryser ihjäl.

Nu snurrar allt, herregud. jag borde stanna i sängen, för här

är allt tryggt och varmt. här fördöljer världen bak gardinerna,

och det är bra, det. jag har allt jag behöver. människor på youtube,

facebook och på radion. musik och böcker och magasiner. ett tvättställ

och en dusj. och viktigt nog, solen som skiner på sängen. ja,

här i mitt rum, i min flaska är det tryggt. tryggt och varmt det är.

ja, nu snurrar inget längre. och det är bäst.

x

Geen Titel 19

margiela

12102009

kära,

samma idéen finns kvar i mitt huvud:

En man som är ensam och som lever sitt liv i tysthet.

Varje dag ser jag, eller läser och även hör jag saker som påpekar detta fenomen. Men det är ju svårt att skriva om det där ämnet, för vi alla lever ju i en sånn ensamhet. Til slut är vi alla ensamma människor, inte sant?

Tänk bara hur mycket vi, talande djur, är tysta!

När vi sitter på tåget, när vi kommer hem, när vi somnar. Vi behöver det, men samtidigt så hatar vi det. Vi hatar det när vi inte kan avnända det som urskiljer oss från vanliga djur: språk. Jo, vi talar också utan ord, men tala, använda ord och leka med dem är liksom viktigt som andas (eller älska).

Hur många människor finns inte som talar med sig själv på gatan? Hur många finns inte som sjunger med låtarna när de springer i parken? Hur många säger inte, för de somnar, "Har jag gjort allt som jag skulle ha gjort idag?"

Det är den där paradoxen som intresserar mig. Jag kan inte sluta med att tänka på det. Men samtidigt kan jag inte skriva om det heller. Jag kan bara inte ta avstånd från det . Jag, som alla, är ju ensam och tyst. Även om jag älskar, även om jag hatar, bli älskad eller hatad.

Kanske du, kära, kan komma ned och hjälpa mig. Då dricker vi vin och ligger du vid mina fötter på vår säng. Då kan vi vara tyst tilsammans.

Geen Titel 18

av jente maes.

06102009

eg er ikkje Solveig, eg

eg vil ikkje vente på deg, min gutt.

eg veit ikkje kvem eg er, kjære Peer,

men eg veit eg ikkje er noe Solveig.

30092009

vandaag voel ik me lullig,

maar morgen ben ik herboren.

de nacht duurt even lang als

een treinrit naar het noorden.

29092009

het wordt steeds kouder

en de bomen worden geel.

ik weet niet goed wat zeggen,

want de trein die gaat zo snel.

het beeld is vaag,

het beeld is flou,

ik zie wel duizend strepen.

bevroren moerassen,

een regenboog, wel duizend

kraaien in de lucht.

de koffie is op, het water is

lauw, mijn dagboek is leeg.

ik zit bij mijn raam, ik kijk

naar de bomen, strepen in

een heuvellandschap.

het wordt steeds kouder, pauline,

maar de hemel is nog helder.

Geen TItel 17

Mora

Eg finst ikkje, eg finst ikkje anne enn i jorda di.
Då du skreik og skinnet skalv
tok knoklane mine fyr.

(Mor, fanga i huda si,
endra seg i takt med åra.

Blikket hennar er lyst, slepper unna åras drift
ved å sjå på meg og kalle
meg for sin muntre son.

Ho var inga steinseng, ingen dyrisk feber,
ledda var unge kattar,

men huda mi er framleis utilgiveleg for henne
saman med dei urørlege sirissane i stemma mi.

"Du vaks frå meg," seier ho langsamt og
tørkar føtene til far min, og ho teier
lik ei kvinne som saknar munn.)

Då skinnet ditt skreik opp, tok knoklane mine fyr.
Du tvinga meg i kne, eit bilete eg aldri kjem til å tåle.
Eg var den innbodne, men farlege gjesten.

Og nå, til sist, som mann, blir eg din framande.
Du ser meg kome, du tenkjer: "Han er
sommaren, han skaper kjøtet mitt og held
hundane inni meg vakna."

Medan du kvar dag skal dø litt, ikkje saman
med meg, finst eg ikkje, finst eg ikkje anna enn i jorda di.
I meg går livet ditt rullande til grunne, du vender
ikkje tilbake til meg, frå deg kjem eg me aldri.

Hugo Claus,

ut

Oostakker-dikta.

Geen Titel 16

21092009

jag städade mitt rum och läste

världens vackraste brev.

skrivet i grå, men orden var

blåa, gyllene, rosa,

som en höstenskväll kl. 7

en pojke som gråter,

en flicka som leker,

en mamma som ler,

en pappa som tröstar,

ett träd som dör,

snö som faller,

en blomma som växer,

höstens skog i solen

ett glas med sprit

som tänder hjärtats värme,

en säng med dig

men utan mig

böcker som läsas,

som ligger på bordet,

böcker som skrivas

i fönstrets ljus

en pjäs som är glömd,

en pjäs som är känd,

en bit blåbärspaj

på en trädgårdsfest.

Rummet är städat och

brevet är läst.

Det hänger på en vägg

ovan min kudde,

i en säng utan dig.

Geen Titel 15

18092009

oslomoln, aprils sista snö,

som smälter av solen.

oslohimmel, kameleonskin,

förändrar med mitt mod.

oslo själv, växer som en svamp,

liksom mina tankar vid fönstret.

16092009

Kära!

Nuförtiden lever jag i en flaska ut i havet. Jag har inte alltid livit i en flaska, nej. Jag ville se världen, segla alla oceaner och då behövde jag ju en flaska, för båter kväljer mig. Men nu, min vän, närmar flaskan sig mot kusten. Jag ser en stad i röd och grön, som vilar vid fjorden;

"ah hva deiligt dette er, den indian summer", säger staden.

Jag är hungrig, så jag lagar mat. Flaskan luktar, men det är bra, jag blev van med flaskan länge sedan. Den är inte någon fängelse, nej nej, den är bara ett skydd mot havet, som kastar sina vågor mot mig. Ett skydd mot måsarna, som vill äta mig.

Nej, det är inte alls förskräkligt att leva i den flaskan. För den är helt vacker och genomskinlig, och jag ser allt omkring mig! Jag ser himlen när den är blå, vit eller grå. Jag ser solen när den är guld eller lilla, som ett gammelt smycke.

Och det som är helt vidunderligt, är att glaset inte alltid är lika tjockt! Nejda, ibland kan jag verkligen känna och lukta havet. Så erinrar flaskan mig hur det är att leva i denna värld du lever i, min vän.

Oj, staden närmar sig. Kanske jag borde segla dit och gå i land! Jag är inte rädd, min vän, nejda! För jag vet att jag alltid kan komma tillbaks till min kära flaska.

Farväl, min vän,

vi hörs!

Geen Titel 14

Följeslagaren (expositio)

expositio

En fjord. Ett hus. En lägenhet
vid parken. En man. En kvinna.
Två olika ställen.

(sista telefonsamtal)
“Jag har ingenting mer att säga.”
(hon lägger ner)

(sista samtal)
“varsågod, nästan?”
“en bröd, tack.”
nu håller han tyst. Han har tråkigt, ingen lust.
“bara en? 23 kronor, tack.”
Han betalar och går genom vimlet, som verkar fiegentligt;
en hungrig vargars flock.

Klockan är sju och huset luktar bröd och ammoniak.

Spikade bussar, billyktor i torgets mörker.
Det regnar mjölk, det kommer från fjorden.

11-13092009

blå, picknick i frognerparken, releasefest, frukost i frogner, birkelunden, pizza och öl i solen.

Geen Titel 13

08092009

de wind waait tegen de gordijnen

van mijn kamer.

een mens wordt hard, hier, en het

is nog maar september.

ik zag bloed en heroïne,

een karkas op een matras

(ze leefde nog)

zij, doden in Oslo S,

zij spuiten en zij zweten;

asgrauw, zweet en razernij

zij leven, zij zijn dood.

de storm die komt die heet oktober,

de opmars van de winter is begonnen.

07092009

en skiss, blyertspennor

och ord som inte funkar.

tankar som ingen ska förstå

känslor som ingen får veta.

blommor på filten,

damm på golvet

ett otänt ljus, en skog som

sover

och ord som inte funkar.

Geen Titel 12

05092009

vi bor tillsammans, Diego,

men vi är inte en.

Hvordan går det, Diego?

Det går bra, svarar han,

og du?

(og du? og du?)

Denna fråga resonerar i

mitt huvud, i mitt hjärta,

för även om jag vet vi inte

är en, vi bor ju tillsammans, Diego.

01092009

de sterren in september

hangen aan een hoek van het vierkant pegasus

andromeda lijkt op een donker venster

aan een hemel vol wolken.

de herfst is gekomen, de zon migreert

naar het zuiden

de mist rukt op, uit de heuvels,

uit de bossen, uit het fjord;

beschermt hij de stad?

De bomen buigen, de mensen volgen

het ritme van de korte dag en van

de wind.

Geen Titel 11

1705-

ja vi elsker dette landet

som det stiger frem,

furet, værbitt over vannet,

med de tusen hjem.

Elsker, elsker det og tenker

på vår far og mor

og den saganatt som senker

drømme på vår jord.

og den saganatt som senker,

senker drømme på vår jord.

Norske man i hus og hytte,

takk din store Gud!

Landet ville han beskytte,

skjønt det mørkt så ut.

Alt hva fedrene har kjempet,

mødrene har grett,

har den Herre stille lempet

så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,

furet, værbitt over vannet,

med de tusen hjem.

Og som fedres kamp har hevet

det av nød til seir,

også vi, når det blir krevet,

for dets fred slår leir.

BBjørnson

Geen Titel 10